dailyprayer

Mästaren står i sin lustgård och skådar liljornas prakt. Han har dem själv planterat, och vårdat med kärlekens makt. Nu ser han de snövita kalkar, och vakande blicken förstår, hans blommor i fara äro, för brännande torka svår.

"Liljorna måste nu vattnas" hör Mästaren säga så. "men när jag ska vattnet bära vad ska jag väl använda då?"
Men tätt vid hans fot uppå stigen, så bräckligt och helt försmått, ett lerkärl där ses ligga och synes till intet gott.

Mästaren varsamt det lyfter, till sig och stilla ler. "Ett lerkärl", han stilla hörs viska, "är nog, jag behöver ej mer. Om blott det är tömt och rentvaget, och vilar det sen hos mig, det må ett lerkärl vara, som intet är i sig."

Nu bort till källan han bär det, och fyllt det blir till rand, och tänk vad underbar lycka, det vilar i Mästarens hand!
Han går till sin egen plantering, så kärleksfullt vattnar han den, och kärlet det tömmes åter men fylles på nytt igen.

Liljorna står där så friska och doften känns så skön, och Mästaren skådar med glädje, hur mödan ger riklig lön. Han själv gav det svalkande vattnet, som räddat de blommor små, men se, det bräckliga kärlet, han måste ju ha ändå.

Lerkärlet sedan hörs viska, när det åt sidan blir lagt: "Jag lugnt vill ligga vid vägen, och tilfället taga i akt, och där för min Mästares räkning så lycklig förbliver jag, han tar mig säkert åter till vattning en annan dag."