Tack!
Herre, du begär så mycket.
En gång i tiden erbjöd jag dig allt.
Vid den rosenröda överlåtelsen var ingenting för mycket eller för gott för dig.
Jag trodde att när jag väl bestämt mig,
när jag väl lagt mig i din hand, så kunde jag ligga och flyta, buren, vaggad och tröstad i din kärleks värme.
Jag har gått en lång väg sedan dess, Herre.
Det har varit goda tider, härliga tider, när jag jublat över dig.
Men ibland är vattnet kallt och svårt att simma i.
Det kräver alla mina krafter, och jag blir trött, matt och svag.
Jag vill vila.
Du begär så mycket.
Jag frestas att rymma, Herre,
Att gå in i ett hörn och gömma mig, men jag vet att du skulle finnas där också.
Och efteråt skulle det kännas misslyckat.
Alltså vänder jag mig om mot dig igen, Herre.
Jag stålsätter mig mot din besvikelse,
dina anklagelser och frågor,
och i stället finner jag - Kärleken.
Inte lugnande mjukhet och tröst
Utan styrka och helande.
Och liv.
Herre, förlåt mig för att jag gjort samma misstag, gång på gång.
Hjälp mig att minnas att när jag vänder mig mot dig,
så ser jag din famn, öppen, kärleksfull.
Tack!
Precis så... bara precis så!
Något mer finns inte att skriva... mer än att jag är så oändligt tacksam för att jag får ta del av dessa ord.
De hjälper mig att hitta fram... och kanske minnas.
Varm kram... alltid!
är det dina ord eller är det citat...din tro är då bra mycket starkare än min...som inte ser mycket logik bakom när det gäller gud och gudstro...men jag är lite avundsjuk på dom som kan tro ..det måst e kännas skönt att ha något eller någon att tro så starkt på....nä jag vill nog påstå att jag gjort upp med detta och gått vidare i en annan slags tro...men oavsett vad så skriver du duktigt och säkert är du till hjälp för många som vill tro...
Det du skriver tar tag djupt i mig, tack än en gång för din blogg.....
