dailyprayer

Herre, jag behöver inte låtsas. Inte inför dig.
Det är ju ingen idé att försöka, för du känner mig bättre än jag känner mig själv.

Du vet ju precis hurdan jag är. Du vet om mina förhoppningar, glädjen som bubblar fram när jag mår bra, och besvikelserna och misslyckandena som jag försöker dölja för syns skull. Du vet om de dunkla vrårna och smusten i mitt undermedvetna.
Jag brukar låtsas att det inte finns där, men allt stiger upp till ytan till sist och smutsar ner mitt livs stränder, som oljefläckar som kommer in med tidvattnet.

Ändå älskar du mig, Herre. Jag förstår inte varför, men det spelar ingen roll. Teologerna kanske kan förklara, men jag känner det bara och blir glad.

Eftersom du älskar mig kan jag vara ärlig. Jag kan erkänna misslyckandena och frustrationen, allt som får mig att spänna mig och ropa högt av ilska, hat och skam.

När jag kommer med allt till dig kan du ta hand om det. Om mig.

Det är en sådan lättnad att kunna vara ärlig mot dig. Att släppa rädslan, att inse att min ärlighet inte skiljer oss åt, utan för oss närmare varandra. För jag är älskad, jag har en plats. Jag har ett värde som ingen kan ta ifrån mig, för du älskar mig.
Med alla mina fel.